NOTIS #2

Hej.
Bloggen är inte nedlagd, jag har bara haft svårt att hitta tiden till att uppdatera den på sistone. Fler texter kommer. Världsapråmiss.

SLAKTAREN

(Le Boucher)

Claude Chabrol
Frankrike/Italien
1970

Man skulle kunna tro - efter att ha sett mången TV-deckare - att Slaktaren enbart handlar om en mordgåta, om att lösa upp ett nät av ledtrådar som man som tittare sakta får ta del av i gammalt brittiskt deckargenremanér. Istället är det en skildring av en omöjliggjord kärlek i form av en mycket lågmäld skräckis.

Skollärarinnan Helene, som i den lilla byns bröllopsfest-yra möter och låter sig betuttas av slaktaren Popaul, är en rationell varelse. Hon är en som, trots vittnesmål av både det ena och det andra slaget, håller sitt huvud kallt till den grad att hon inte förrän det är för sent märker vem det egentligen är som hon påbörjat ett förhållande med. Slaktaren Popaul etableras tidigt som en individ som man skulle kunna misstänka har drabbats av posttraumatisk stress pga krigets syner - som kanske spätts på ytterligare av den påtvingade roll som slaktare han fått såväl i det militära som i det civila. Lika tvångsmässigt som Peter Lorres rollfigur i den klassiska ”M” (Fritz Lang, 1931) kväser således slaktaren sina offer inte helt utan ånger i sinnet.

Det kanske mest intressanta är inte att få reda på vem mördaren är. Ej heller läggs mycket krut på att etablera kommissarien som nån central rollfigur. Polisväsendet är alienerat, talar knappt och står inte heller i centrum ens när skolklassen efter det andra mordet utfrågas om det är nån som bevittnat något. I mitt stilla sinne roas jag av tanken att det är de enfaldiga och fumliga Dupontarna från Tintin-serierna eller för all del kommissarie Clouseau från Rosa Pantern som gör en liten cameo, poliser som inte gör mycket mer än dyker upp som gubben-i-lådan i byn efter dåden och konstaterar att någonting har hänt men inte kommer mycket längre än så utan andras inblandning.

Det märks också att Filminstitutet inte direkt rådgivit med Socialstyrelsen när de valde att släppa denna rulle på det regnbågsglänsande videoformatet. Jag kan inte påminna mig någon film där det bolmats så mycket, vilket iofs motiverar ett av de berättelseelement som leder fram till Helenes fasansfulla upptäckt (om rökning inte dödar direkt så leder det kanske åtminstone till mordförsök? kanske inte så dum pekpinne ändå...). Tur är väl det att DVD-formatet bara stödjer anamorfiskt bildformat och surroundljud och inte lukt-film för lukten av franska cigaretter är inte att leka med.

KAFKA

Originaltitel: Kafka
Regissör: Steven Soderbergh
Land: USA/Frankrike
Produktionsår: 1991

Ända sedan den oväntade succén med ”Sex, lögner och videoband” har Steven Soderbergh varit i den speciella sitsen att han har kunnat ägna sig åt vilka filmprojekt som han nu råkar känna för att ägna sig åt. Jag är inte så säker på att det är en så avundsvärd sits som det kan låta som. Jag inbillar mig att den som får fria händer för snabbt alldeles för ofta tappar både riktning och genuin motivation i sitt konstnärskap. Jag inbillar mig också att en regissör som måste stånga sig blodig för att få ihop budgeten till sitt nästa projekt ogärna ägnar sig åt halvhjärtade hobbyprojekt som ”Kafka”.
Det är naturligtvis inte fråga om någon direkt dålig film. Soderbergh är liksom lite för begåvad som regissör, fotot för djupt och elegant kolsvart och inramningen av tidigt tjeckiskt nittonhundratal lite för läcker för att det skulle kännas rättvist att säga så. Problemet är väl snarast känslan av att man sitter och ser på hur en smärre ocean av skickligt hantverk försöker dölja att filmen innerst inne är en hyfsat poänglös pastisch. Jeremy Irons (som f.ö. alltid är bra) spelar en Franz Kafka, halvvägs in i sitt författarskap, som frustrerat pendlar mellan sitt bisarrt byråkratiska jobb och Prags ölstugor utan att hitta något egentligt fotfäste i tillvaron.
Denna del stämmer väl överens med Kafkas biografi.
Men när en av hans goda vänner dör under mystiska omständigheter befinner Kafka sig plötsligt indragen i en mystisk härva som inkluderar
A) en korrupt maktfullkomlig organisation som toppstyr Prag från ett oåtkomligt slott
B) en anarkiströrelse som vill befria staden med hjälp av bomber och terroristdåd, och
C) ett antal lik-liknande monster-människor som jagar efter dem som hotar Ordningen.
Jag är ingen expert, men att döma av de Kafka-biografier jag har läst har denna del av historien inte ett lika stort stöd i verkligheten.
Och visst, på pappret låter ju det här som en ganska rafflande historia: när allt kommer omkring är det få saker som gör mig så knäsvag som kombinationen av thrillerhistorier och konstfilm. Då är det ju synd att ”Kafka” varken är särskilt tankeväckande eller spännande: hela tiden känns det som att filmen är lite för upptagen av att spela ett postmodern parti referensbingo för att faktiskt berätta en historia. Referenserna till Kafkas egna verk duggar tätt men utan att egentligen betyda någonting eller ha någon särskilt djup förankring i historien. Den enda egentliga insikten filmen faktiskt ger oss är att manusförfattarna kan titlarna på en handfull Kafka-noveller: ni får ursäkta om jag inte kissar på mej av upphetsning.
”Kafka” är ungefär en timme och fyrtio minuter lång. På den tiden hinner man gott och väl läsa igenom ”Förvandlingen”, ett av nittonhundratalets verkliga litterära mästerverk, och får så oändligt mycket mer Kafka-stämning och originella tankar för pengarna. Så lägg tiden på att läsa den istället.
Men om man redan har läst ”Förvandlingen” då? Läs den en gång till.

NOTIS #1

Bloggen (blogen?) firade för några minuter sedan det eftertraktansvärda åtta-dagars-jubileet. Läsarna är inte supermånga, men ni återkommer i alla fall.
Och även om jag har tyckt det varit trist med avsaknaden av respons i form av kommentarer fick det nu sin förklaring, då Blogspots.com's grundinställningar tycks vara att endast registrerade medlemmar ska få kommentera. Detta är nu självklart åtgärdat. Så kom igen.
Kommentera, kommentera, låt debattens vågor gå höga. Eller ja. Hör av er om ni finns i alla fall.
Peace out

VINTERGATAN

Originaltitel: La Voie lactée
Regissör: Luis Buñuel
Land: Frankrike/Västtyskland/Italien
Produktionsår: 1969

Ibland misstänker jag att man själv måste ha någon erfarenhet av att ha trasats sönder i stränga religiösa skolor, eller helt enkelt vara en acneärrig tonåring i urtvättad Cradle of Filth-tröja för att inte emellanåt tröttna lite på Buñuels iver i att angripa allt vad organiserad religion och borgerligt societetsliv heter.
Inte så att det inte är företeelser som gjort sig rejält förtjänta av hård kritik – men i en senare tid och i ett mer sekulariserat samhälle känns det som att Buñuels ilska kan riskera att reducera hans filmer till nittio minuter långa uppvisningar i den ädla konsten att sparka in öppna dörrar. Den ohyggligt överskattade ”Frihetens Fantom” är ju t.ex. inte så mycket mer än en enda lång iscensättning av tesen ”borgarna är dumma och fåniga – ja, faktiskt jättedumma och jättefåniga”. Efter två minuter har den normalbegåvade tittaren fattat poängen, och efter tio minuter känner dem av oss som INTE har en ärkeond släkt på Lidingö lätt en smula uttråkade.
Så. Sett ur det här perspektivet var ”Vintergatan” inte bara en positiv överraskning, det var en oerhört positiv överraskning. Någon klassisk långfilmshandling är det inte riktigt fråga om här: med två mäns pilgrimsfärd genom södra Europa (och ibland genom tid och rum) som väldigt lös ram formar sig filmen till en egensinnig essä över katolicismen och kätteriets historia, deras mentalitet och inverkan på varandra.
Låter det en smula pretentiöst och akademiskt? Det är det inte. Buñuel och medmanusförfattaren Jean-Claude Carriére har helt enkelt samlat ihop så mycket fascinerande (och ibland bara bisarr) religionshistorisk fakta till grund för filmen att det är svårt att inte ryckas med. Naturligtvis saknas inte kritik av kyrkan, dess blodiga historia och fanatiska intolerans mot oliktänkande av alla slag. Men vi blir tack och lov aldrig skrivna på näsan i den här filmen. Skildringen av hur man gräver upp det förruttnade liket av en biskop för att bränna honom på bål som avslöjad kättare räcker liksom ganska långt i sig, utan att behöva understrykas av slagord. Och egentligen skildras varken kättarna eller upprorsmännen – ens hårdnackade ateistsadister som de Sade, när han tittar förbi i filmen – som något annat än en annan sida av samma mynt, drivna av samma blinda övertygelse om rätten (eller plikten) att sätta luftiga dogmer framför ett synnerligen oluftigt mänskligt lidande. Vare sig det är ens egen eller någon annans smärta. Genom hela filmen finns det en påtaglig sorg över vad människor faktiskt är beredda at göra med varandra i sina ideals namn.
Men naturligtvis finns det också andra sidor av ”Vintergatan” – den typiskt buñuelska humorn, ofta och gärna hädisk, som när Jesus skildras som en outhärdlig besserwisser som strör poänglösa aforismer och falska mirakel omkring sig. Det finns scener som skulle kunna klassas antingen som surrealistiska eller fromt katolska, beroende på vilken synvinkel man tar – som när Jungfru Maria uppenbarar sig för en fåraherde i Fascist-Spanien. Eller så sätter man helt enkelt kameran framför en grupp katolska skolbarn som får läsa sin trosbekännelse – som mest blir till ett kataloglångt mantra över samtliga de avvikare och otrogna som ska brinna i helvetet.
Filmen växer faktiskt till en ovanligt mångsidig och mångtydig bild av det komplexa fenomen som är religion. Mer mångtydigt än du någonsin hade anledning att vänta dig av en man som sa: ”Tack gode Gud för att jag fortfarande är ateist”.

FICKTJUVEN

Originaltitel: Pickpocket
Regissör: Robert Bresson
Land: Frankrike
Produktionsår: 1959

Minimalism, absurt minimalistisk minimalism, maximalt minimalistiskt minimalism, Robert Bressons ”Ficktjuven”. Ungefär så ser skalan ut. Här har den franske svårmodsmånglaren, precis som i merparten av sina filmer, aktivt ansträngt sig för att slipa bort varje detalj som skulle kunna få tittaren att luta sig bakåt och svepas in i fiktionsväven för en enda sekund. Istället är det extrema närbilder på till synes triviala saker, som en hand som vrider om ett dörrhandtag, underliga sätt att beskära bilderna på, oceaner av tystnad och nedtonat – på gränsen till icke-existerande – skådespeleri, som gäller. Med andra ord befinner vi oss helt enkelt ganska långt bort från den nordamerikanska stråk-och-gråt-buffén som utgör större delen av vår filmmarknad.

”Ficktjuven” är Bressons tolkning av Dostojevskijs ”Brott och straff” – på många sätt ett logiskt val, då de båda delade ett brinnande intresse för religiösa frågeställningar om skuld och botgöring och en mycket mörk syn på människans villkor. Men någon bokstavstrogen filmatisering är det knappast fråga om. Istället för att låta huvudpersonen Michel nöta gatorna i artonhundratalets S:t Petersburg strosar han omkring i femtiotalets Paris. Livsledan och det nietzscheanska övermänniskoidealet delar de, men där föregångaren Raskolnikov yxar upp en gniden pantlånerska (samt syster) håller sej Michel till att stjäla folks plånböcker på tunnelbanan.

Det är en ganska säregen upplevelse Bresson bjuder in till. Och i sina bästa stunder blir det karga filmlandskapet en fantastisk fond att berätta historier mot, där både De Stora Känslorna och De Stora Frågorna bara viskas fram som en antydan. Då är det helt enkelt filmmagi. Men tyvärr nöjer sig Bresson inte med att låta minimalismen fungera just som en fond utan låter den sig äta in i själva berättelsen. Då fungerar det mindre bra.
Att man tonar ned Dostojevskijs tankfyllda tegelsten när man ska göra en filmatisering är nog både klokt och nödvändigt. Men det kan gå för långt i reduktion också. När vår antihjälte håller ett iskallt brandtal om hur övermänniskor som han står över småborgarnas slavmoral och sen går ut för att stjäla småpengar, då känns det liksom en smula futtigt. Ett yxmord är faktiskt mer läskigt och tankeväckande i de här sammanhangen.
Inte den egensinnigaste estetiken i världen kan hindra att filmens premisser saknar intensitet och känns en smula konstruerad. Då når Bresson betydligt större resultat med sin sista film ”Blodspengar”, där det avskalade formspråket istället får stå i motsättning till de både tragiska och blodiga händelser som rullas upp. Då skapas både spänning och närvaro, här blir det emellanåt väl teoretiskt.

BLOOD FOR DRACULA

Originaltitel: Blood for Dracula
Regissör: Paul Morrissey
Land: USA/Italien/Frankrike
Produktionsår: 1974

Det känns på något sätt väldigt logiskt att både den här filmen, och dess systerfilm ”Flesh for Frankenstein”, är spridda på landets marknad dels i en påkostad Criterion-utgåva och dels i en billig piratkopia från filmbranschens egna björnbusar, House of Horror. I Criterion-utgåvan paketerade som Konstnärliga Riktiga Filmer – komplett med restaurerad bild och ljud, och några genuint knastertorra analyser av det marxistiska budskapet i auteuren Paul Morrisseys filmproduktion. House of Horror-utgåvorna är i sin ett par tur grovkorniga VHS-rippar som skippar de marxistiska läsningarna till förmån för löften om blod och bara bröst.
De här två gamla sjuttiotals-sex-och-skräck-filmerna lyckas helt enkelt med konststycket att vara fin- och fulkultur på samma gång, och det är naturligtvis där både charmen och styrkan ligger. Här bjuds vi såväl på maniskt överspel, omotiverade nakenscener, och en ensemble som visar upp på exakt hur många sätt man kan uttala enkla engelska ord hysteriskt fel. Allt detta innebär så klart att det inte är fråga om ”bra” filmer i konventionell mening – samtidigt är man så medveten om sina brister och genomför dem med sådan konsekvens och gott humör att det är omöjligt att inte charmas och dras med.
Både här och i ”Flesh for Frankenstein” utgör Udo Kier filmens självklara nav. Efter att ha improviserat sig genom den smått sanslösa historien i form av svårt depraverad serbisk mördarbaron och Frankenstein-klon (och myntat den odödliga onelinern ”To know death, Otto, you have to fuck life in ze gall bladder!”) bjuder han här på en något mer nedtonad roll som den alienerade aristokratvampyren Dracula vars hunger bara kan tillfredsställas av oskulders blod. Tyvärr har (förra) sekelskiftet och moderna seder nått till Draculas hemland Transsylvanien, och greven för en bleknande tillvaro i sitt slott. Hans handfaste betjänt inser att någonting måste göras och bestämmer sig för att ta greven till ett land där katolska sedvänjor fortfarande uppehålls, och familjer mer än gärna gifter bort sina unga oskuldsfulla döttrar till adelsmän från Transsylvanien. Alltså reser man till Italien.
Inget beslut kunde ha varit mer fel – Dracula och hans tjänare tar in hos en utfattig adelsfamilj på landsbygden för att långsamt inse att döttrarna är långt mer frisläppta och depraverade än vad vampyren ens kan drömma om. Därtill har han en konkurrent i en genuint obehaglig gårdskarl som predikar nödvändigheten av en kommunistisk revolution när han inte ägnar sig åt orgier. Och resultatet av denna soppa blir… smaklöst? Javisst, men en mycket smart och underhållande form av smaklöshet.
Filmens mest överraskande gästspel är Vittorio de Sica, den berömde italienske neo-realisten, som här kommer ut som ett komiskt geni. Som döttrarnas infantile och excentriske far är det han som är ansvarig för att bjuda in vampyren i sitt hem – och levererar en alldeles lysande monolog om hur ”väl avrundat” herr Draculas namn är, och vilken osvikligt god människo- och namnkännare han är. Knagglig engelska till trots, kan det mycket väl vara något av det roligaste jag har sett.
”Blood for Dracula” är, till skillnad från Frankenstein-filmen, filmad med ett manus och det märks naturligtvis. ”Flesh for Frankenstein” var en långfilmsvariant av Monthy Pythons Svarta Riddare-sketch – konstant hysterisk, överdriven, smaklös och osammanhängande, och just därför något av det roligaste man kan se på DVD.
Paul Morrisseys Dracula-filmatisering är naturligtvis ett under av smaklöshet ställd mot mer konventionella filmer – men framstår, i jämförelse med sin systerfilm, som mer varierad, jämn och… stundtals poetisk. Ja, faktiskt.
Det finns något skört och vemodigt i ”Blood for Dracula”, med dess sorgsna musik, välkomponerade landskapsbilder och Kiers bottenlöst sorgsna blick. Han är den sista vampyren, den sista sköra aristokraten, på väg att sköljas bort av en ny, starkare, livskraftigare och vulgärare tidsålder – han är dömd, och han vet om det. Dessa ögonblick blir på många sätt mer stark och intressanta just FÖR ATT de ramas in av en tafflig Ed Wood-estetik.
”Blood for Dracula” bjuder helt enkelt på en mer komplex upplevelse än vad man faktiskt kan tro, och känns som ett övertygande argument för att en film knappast behöver vara bra för att vara alldeles lysande.

SECRETARY

Originaltitel: Secretary
Regissör: Steven Shainberg
Land: USA
Produktionsår: 2002

Lee är en blyg ung kvinna, nyligen utskriven från mentalsjukhuset för sitt självdestruktiva beteende. När hon återvänder till ett allt annat än harmoniskt hem med en alkoholiserad far och en överkontrollerande mamma bestämmer hon sig för att bryta en ond cirkel, och skaffa sig såväl jobb som självständigt liv. Bl.a. söker hon jobb som sekreterare hos den Woody Allen-neurotiske Edward Grey. Trots fullständig avsaknad av arbetslivserfarenhet och sitt inåtvända sätt lyckas hon få jobbet – kanske mest p.g.a. att den frustrerat pedantiske advokatens egenheter har en förmåga att skrämma bort sina sekreterare inom loppet av några veckor. En av dessa egenheter är hans förkärlek för att dominera och smiska upp sina sekreterare med jämna mellanrum. Men det är ingenting som skrämmer Lee, tvärtom inleder hon och Edward en passionerad och ovanlig kärleksaffär.

Filmen har lyckats röra upp en hel del känslor, vilket naturligtvis inte beror på att det är en film om sado-masochism. Vi lever trots allt på 2000-talet och skildringar av S/M på tv-skärmar och legio: det är bara det att dessa skildringar oftast lider av ett slags Tennessee Williams-komplex. För vuxna män kunde visst få älska med andra vuxna män i Williams pjäser, de fick bara räkna med att bli uppätna av ett gäng glada kannibalpojkar innan ridån har gått ner. Och det fungerar ungefär på samma sätt med S/M idag: så länge man gör sjaskiga thrillers där mörkmän i gimpsuits torterar lidande hjältinnor, konstfilm om transsylvansk orgieadel som huserar i förfallna kråkslott eller tunga dramer om självdestruktiva småbarnsföräldrar så är det rätt lugnt.

Det som gör ”Secretary” till en provokativ film ligger då snarare i att man skildrar en S/M-relation placerad i ett realistiskt ramverk, och dessutom vågar antyda att sexualitet oftare än inte är en positiv och läkande kraft i människors liv, och att man som regel mår bäst av att bejaka den. Särskilt tydligt i den här filmen blir det hos Lee, som gör en resa från inbunden och självdestruktiv till uppbunden och utåtriktad. Och det är också hon som är stark och orkar stå för den hon när och det liv hon vill leva när Edward vill ge efter för både samhälleliga konventioner och privat självförakt och avbryta deras relation.

Naturligtvis är ”Secretary” mycket mer nä ett inlägg i en sexualpolitisk debatt eller ett anthem för queerteoretiker: Det är också ett starkt drama med lågmäld och smart humor, och en högst intelligent undersökning av relationer och hur komplexa de roller vi spelar inom dessa faktiskt är. Att David Lynchs gamla favoritkompositör Angelo Badalamenti har skrivit musiken och att den brunmurriga sjuttiotalsestetiken, som är så populär i amerikansk indiefilm just nu, ser fruktansvärt bra ut här gör inte saken sämre. En smart och angelägen film som förhoppningsvis når långt utanför RFSL:s möteslokaler.

LEGENDEN OM DJÄVULSHUSET

Originaltitel: The Legend of Hell House
Regissör: John Hough
Land: Storbritannien
Produktionsår: 1972

Ibland är det inte modernistisk formalistfetischism man vill ha. Halvlyckade experiment för experimentens egen skull står en upp i halsen, och man vill bara se ett helgjutet hantverk. Det finns förvånansvärt få sådana filmer där ute, men ”Legenden om Djävulshuset” är en sådan film. Den gör ingenting för att förnya eller utveckla skräckfilmens genrekonventioner. Istället lägger den ned all sin tid och energi på att leverera precis det vi förväntar oss och vill ha av en brittisk sjuttiotalsfilm om hemsökta spökhus – och gör det på ett oklanderligt sätt.

Handlingen är lika enkel som lätt att känna igen från föregångare på samma tema. ”Djävulshuset” har ett grundmurat dåligt rykte efter att man där ägnade sig åt mord, orgier och svarta mässor och dylika otrevligheter kring tjugotalets slut. Huset sägs vara hemsökt efter det– och när en samling medier försökte komma i kontakt med husets andar under ett experiment under femtiotalet dog alla inblandade utom en. Sedan dess besöker ingen längre ”Djävulshuset”. Fram tills nu (så klart). En excentrisk miljonär har bestämt sig för att investera i forskning kring liv efter döden – och vill naturligtvis att hans handplockade grupp ska bedriva fältforskning i det nämnda huset. Gruppen består av ett antal lättigenkännliga stereotyper där Den Vetenskapliga Skeptikern och Det Sexiga Kvinnliga Mediet är givna. Även det traumatiserade mediet som överlevde femtiotalets katastrofala experiment är naturligtvis med på expeditionen.
Den tunna ramhandlingen är naturligtvis i stort sett bara en variation på tidigare filmer i genren och den är aldrig av lika stor vikt för upplevelsen som sättet på vilken filmen levererar skrämseleffekt på skrämseleffekt, allting ackompanjerat av ett nästan oförskämt snyggt foto. Inte heller i valet av skrämseleffekter, vare sig det är mordiska svarta katter eller en seans som går fruktansvärt fel, är filmen någonsin särskilt originell – men det är ju heller inte poängen. På samma sätt som det kan vara underbart att höra en musiker improvisera över ett gammalt stycke är det otroligt skönt att se regissören John Hough använda skräckgenrens samtliga gamla knep och konventioner på ett sånt lyckat sätt. Att sen några av genrens tråkigare drag, som idiotiska repliker och ett riktigt idiotiskt slut, finns med även här är självklart tråkigt.

Jag tror heller inte att detta är en film som håller särskilt bra för att se om. Till skillnad från ett verkligt mästerverk i genren som The Haunting (1963 års version) vilar den här filmen ganska tungt på sina chockeffekter - utan den tillgången tror jag att sprickorna i manus och de papperstunna karaktärerna blir en lite väl tung belastning. Men det spelar kanske inte heller så stor roll, och alla filmer behöver sannerligen inte vara potentiella C-uppsatsämnen. Detta är en film som levererar precis det den lovade att den skulle leverera – något som är betydligt mer sällsynt än vad man önskar att det var.

MANOS, THE HANDS OF FATE

Originaltitel: Manos, the Hands of Fate
Regissör: Hal Warren
Land: USA
Produktionsår: 1966

Historien om hur filmen Manos, the Hands of Fate kom till börjar som ett utkast till en konventionell, sötsliskig Hollywood-film. Gödselförsäljaren (!) Hal Warren hamnar i bråk om huruvida vem som helst skulle kunna göra en framgångsrik film. Warren påstår självsäkert att han minsann skulle kunna regissera en skräckfilm på en i princip obefintlig budget och ändå lyckas ta filmvärlden med storm. Vadet antas och vår blivande regissör skramlar ihop såväl pengar och skådespelare. Nu ska här skapas filmhistoria!
Det är här Hollywood-filmen skulle slänga in några missöden som hotade Hals film – men just när allt ser som mörkast ut skulle vår hjälte mot alla odds hitta viljan att kämpa vidare, och i en vämjelig blandning av käcka åttiotalsmontage, genomdumma ”visdomsord” och sentimental stråkmusik visa hur Hal vinner vadet och visar sig vara filmvärldens nya Orson Welles. Vem hade kunnat tro det?! En enkel gödselförsäljare från El Paso?!

Men den andra delen av historien om hur Manos, the Hands of Fate blev till har verkligen inga likheter med en feelgood-film. Den andra halvan av den här historien liknar mest en iskall Todd Solondz-film. Allting går verkligen åt helvete. Två gånger. Minst.
Jag tänker mig att det inte borde vara så svårt att göra den typ av film Hal Warren hade tänkt göra med Manos: en lagom ruggig lågbudgetskräckis, med lite kittlande anspelningar på sex, försett med några genrekonventioner som en ond magiker, mystiska avgudar, en efterbliven och efterhängsen underhuggare, en familj i knipa och ett villigt harem. Inget extraordinärt, men en habil film för drive-in-biografen. Uppenbarligen är det inte så lätt – i alla fall inte för Hal.
Det är svårt att uttala sig allt för ingående om filmens handling eftersom det egentligen inte finns någon sådan att tala om. En äppelkäck amerikansk helyllefamilj befinner sig på bilsemester, åker helt och hållet vilse och hamnar mitt ute i vildmarken. När de mot all förmodan hittar en stuga att övernatta i bestämmer de sig för att söka gästrum. De möts av en storvuxen grotesk man vid namn Torgo. Motvilligt går han med på att låta dem stanna över natten och berättar att stugan egentligen tillhör en mystisk man kallad Mästaren. Han står i kontakt med mörka krafter, men spenderar nu större delen av sin tid med att ligga i djup sömn tillsammans med sitt harem, medan Torgo tar hand om stugan. Familjen börjar ana oråd, men bestämmer sig ändå för att stanna över natten. Med familjen på plats vaknar naturligtvis Mästaren samt harem upp ur sin sömn. Mästaren bestämmer sig för att ta frun i familjen till sitt harem – ett beslut som varken är populärt hos familjen, den olyckligt käre Torgo eller Mästarens fyrtio andra fruar. Konflikter och logiska brister följer i ungefär en och en halv timmes tid.

Det kan vara på sin plats att poängtera något mycket viktigt här: Manos, the hands of Fate är inte ”så dålig att den blir bra”. Plan 9 From Outer Space är ett exempel på en film som är just ”så dålig att den blir bra” – visst, den är späckad med absurd osammanhängande dialog, skådespelare som välter dekor mitt under tagningen och en fullständigt ologisk handling. Men det är ju just dessa faktorer, i kombination med att den är gjord med en sådan entusiastisk energi och kärlek till sin genre att den faktiskt funkar som en vitamininjektion i ögonen när man har stirrat sig trött på ryska höstlandskap.
Manos är någonting helt annat. Mer än någonting annat påminner den om känslan av att ha fastnat i en febermardröm - scenerna drar allt som oftast ut i det evighetslånga och intetsägande. Varje ansats till att skapa spänning punkteras effektivt av Warrens anala intresse för ovidkommande detaljer. När Mästaren först ska etableras läggs minst lika mycket tid och fokus på att klippa till hur Torgo mödosamt släpar på tunga resväskor, kompad av såsig jazzmusik. Ett annat exempel är hur ett av filmens ”nervkittlande” spänningsögonblick består av hur ett dussin vuxna kvinnor i pyjamas pucklar på varandra med kuddar. I ungefär fem minuter. Utan klipp. Nej, jag skämtar inte. Och av allt att döma gjorde inte Hal Warren det heller. Ändå är det nästan omöjligt att sluta titta på Manos. Inte för att det någonsin är särskilt roligt eller givande – den är faktiskt ofta så bottenlöst usel att den är direkt plågsam att se på. Men det ÄR fascinerande, om än på ett obehagligt och lite morbid sätt. Manos är nämligen inte bara en rutten film, och Hal Warren är inte bara ytterligare en fullständigt obegåvad filmregissör. Av hans enda film att döma bar han snarast på någon form av inverterad genialitet - visst, varje scen han har fäst på kamera är fylld av otaliga filmiska fel. Men han gjorde fel på ett sätt som ingen någonsin hade gjort innan och ingen någonsin kommer att upprepa efter honom. Så på något udda sätt antar jag att Hal Warren faktiskt har tagit filmvärlden med storm och skapat något unikt. Den som har sett Manos rör sig med helt andra måttstockar för vad verkligt usel film faktiskt är och kan vara.

Du har faktiskt aldrig sett något liknande. Tack gode Gud för det.

LUNACY

Originaltitel: Sílení

Regissör: Jan Svankmajer
Land: Tjeckien
Produktionsår: 2005

Tjecken Jan Svankmajer är internationellt känd för sina kortfilmer, som lite vagt brukar klassas som ”animerade”. Vilket i det här fallet kan innebära allt från vanlig tecknad film, marionettdockor och rörliga skulpturer byggda av matrester. Gränserna för vad animerad film kan och bör vara är liksom rätt vaga i Svankmajer-land. Men något som är gemensamt för hans filmer, oavsett vilket format han än berättar i, är surrealismen, den svarta humorn, våldet, vansinnet och samhällskritiken som ligger inbäddat i symboliken.
För det mesta är ”Lunacy” dock en helt vanlig (nåja…) spelfilm med skådespelare istället för marionettdockor och animationer – även om den vanliga handlingen stundtals bryts mot korta animerade snuttar av kravlande köttstycken och annat obehagligt, ovidkommande för handlingen men kanske ett sätt att peka på det tilltagande vansinnet i filmen. Men tematiken är sig lik, kanske rentav ännu tydligare och uppskruvad än vanligtvis.
Svankmajer inleder själv filmen, och förklarar att det vi ska få se är en diskussion om två radikalt olika sätt att styra ett dårhus – antingen genom att ge de intagna fullständig frihet eller genom fullständig kontroll och järnhård disciplin. Och naturligtvis är sjukhuset en symbol för vårt eget samhälle.

Inledningsvis handlar filmen om en ung, namnlös man på väg hem till sin mors begravning. Hon dog inlåst och vansinnig på ett mentalsjukhus och själv plågas han med jämna mellanrum av mörka och våldsamma hallucinationer. När han tar in på ett värdshus möter han en gäst som fascineras av just detta drag och generöst tar honom under sina vingar. Denna gäst visar sig vara ingen mindre än markis de Sade – utstyrd i komplett sjuttonhundratalsutstyrsel, med peruk, betjänt, droska och puderdosa. Vilket inte hindrar resten av filmen från att utspela sig i någon form av vad nutid. Svankmajer gör helt enkelt som surrealismens grand old man Bunuel och spränger både tiden och logiken när han känner för det.
Den unge mannens tacksamhet byts ganska snart ut mot äckel och upprördhet när han lär känna sin mentor lite bättre – ändå stannar han kvar i markisens sällskap, på samma gång lockad och skrämd av hans mörka charm.

Markisen tar honom till ”en god väns” mentalsjukhus, där man försöka bota patienterna genom att låta dem bejaka och leva ut sina rädslor och neuroser. De har full frihet att komma och gå som de vill. Det hela går också hyfsat bra tills den unge mannen lär känna och förälskar sig i en av sjuksköterskorna. Hon påstår att den verkliga ledningen är inspärrad i källaren och att de Sade och den påstådde professorn i själva verket var sjukhusets farligaste intagna. De har tagit makten genom en kupp och gör nu fruktansvärda saker med de andra patienterna. Markisen hävdar tvärtom att detta är vanföreställningarna hos en sinnessjuk, och att männen i källarvåningen är inspärrade där för att de helt enkelt hotar de andras frihet…

Och, som Svankmajer själv har förklarat i filmens introduktion, utvecklar sig filmen till en undersökning av vilket styressätt som bäst passar ”det dårhus vi alla lever i” – fullständig frihet och hämningslös njutningsfilosofi eller en järnhård ordningsmakt? Filmen undviker visserligen att ge något definitivt svar utan nöjer sig med att vara en svart och grym spegel för vårt eget samhälles baksidor, men det är lätt att ana att surrealisten Svankmajers sympatier ligger hos libertinen de Sade. Och det är väl förståeligt. Ingen vettig människa sympatiserar väl med auktoritära regimer som använder brutalt våld som det främsta medlet att få folk att rätta sig i ledet, och särskilt inte om man har direkt personlig erfarenhet av att leva i en sådan stat. Däremot kan jag tycka det är synd att filmen i viss mån känns ovillig att granska de värsta tänkbara konsekvenserna av den raka motsatta filosofin, när man förkastar värdet av några som helst moraliska spelregler, riktlinjer och gränser.
För hur mycket grisigt utanpåverk Svankmajer än höljer markisen och hans pilske sidekick till professor i får vi egentligen aldrig se dem fullständigt gå över några moraliska gränser i sin jakt på kickar. Eller rättare sagt – visst kränker de någon förlegad borgarmoral med allt sitt piskviftande, tvångsmässigt hädande, gruppsexeri-till-chokladkaka och allt det där andra som gjort de Sade till en portalfigur inom perversionen. Men vi kommer aldrig till den punkten där vi tvingas se och ta ställning till hur deras totala frihet kan tänkas hota och kränka någon annans totala frihet. Det känns lite…naivt att inte ta med den aspekten i en diskussion om hur ”dårhuset vi alla lever i” borde styras. Eller fegt kanske. Det gör i alla fall ”Lunacy”, dess obscena mängder obsceniteter till trots, till en något mer tillrättalagd film än vad den hade kunnat vara.
Samtidigt är en film som tvingar tittaren att gå in i en kritisk närdialog med filmen och dess budskap naturligtvis nästan per definition en bra film. Och ”Lunacy” har otroligt många andra kvalitéer också – filmen genomsyras av en tung mardrömsliknande stämning som gör den lika svår som fascinerande, och skådespeleriet är oftast fantastiskt, särskilt Jan Triska som gör en larger-than-life-de Sade. Knappast felfri, men mycket intressant och engagerande – även långt efter det att du har lämnat biografen.